Hej!

Idag är en fundersam dag...Häromdan var jag hos min psykolog. Vi pratade lite om hur det går på jobbet, hur det är med min stora kille (har adhd)....Sen av nån anledning kommer vi in på städning. Jag säjer att jag får panik när det ligger smulor på bänkar och bord, och är det skräpigt på en del av golvet så kan jag inte ta sopborsten och sopa upp, utan då får jag för mej att hela husets golv är skitiga och måste dammsugas, och jag kan inte koppla av förrän det är gjort.
Vad händer om det ringer på dörren och du får besök,utan att ha hunnit dammsuga upp smulorna då? - Frågar lilla psykologen...
-Eeehh,det FINNS bara inte svarar jag
-Men du stänger väl inte dörren om dem?
-....det har faktiskt hänt, svarar jag skamset,fast det är längesen. Min kompis och hennes kille ringer på dörrn mitt i en storstädning.Där står jag med håret på skaft,"snabeldraken" i högsta hugg, och allt i en enda röra....
Jag släppte visserligen in dem, men jag minns ångestenjag hade. Idag skrattar vi åt det men då var det jobbigt. Jag undrar: Varför är så många av oss kvinnor så rädda att folk ska se att vi har det som alla andra faktiskt har det?
Imitt fall är det rädslan för att inte duga den har följt mej genom livet.Skuldkänslor för att inte räcka till. Inför ett kalas städar man ihjäl sig så man är skitslut, för att EFTER kalaset få städa igen..Varför inte bara ta det som det är? Så befriande det skulle vara!För det handlar ju om att träffas, ha roligt ihop och njuta av livet. Den enda som ser om det är lite damm i nåt hörn, det är du själv, och det enda som bryr sig också... jag fick i läxa att jobba på detta till nästa gång,så jag har tänkt mycket på det.ALLTFÖR många känner som jag, och vi måste tänka om annars bränner vi ut oss allihop och går miste om det VIKTIGA i livet.
Idag går jag och har jätteångest för att jag inte vill gå på yngste sonens föräldramöte.Sen jag gick i väggen kan jag känna så där ibland, får nästan lite torgskräck och det är jättejobbigt...och nu känner jag mig som världens sämsta mamma för att jag inte vill gå...mitt förnuft säjer mig ju att jag inte alls är en dålig mamma för det, men skuldkänslorna finns där ändå...skit,skit,skit....och usch!men nu har jag bestämt mej äntligen för att inte gå,fast jag kommer att må dåligt för det...
Vad säjer ni alla bloggvänner? måste man gå på alla föräldramöten, även att man inte har nåt "egentligt" skäl?.....
Sen vill jag säga HEJA till er bloggare som "vågar " visa upp även stökiga hem! Kram till er alla! Jessan